Stomihistorik

Tarmöppningar på huden var från början ett resultat av bråckbildning eller skador mot buken. Operation i bukhålan var i princip omöjligt före 1700-talet.

Redan 1710 beskrev den franske läkaren Littré en teoretisk modell för att anlägga en colostomi. I Frankrike fortsatte utvecklingen och den första stomin gjordes av Dr Pillore 1779. Det var en caecostomi. De tidigare behandlingsmetoderna hade varit olika avföringsmedel. Rectumamputationer började göras på 1880- talet.

Eugen Bricker beskrev tekniken för att göra uretero-ileo-cutanostomi den numera kända ”bricker-stomin”. Det här var på 1950-talet.

Första ileostomingjordes 1903. På 1950-talet utvecklades konstruktionen av ileostomi med evertering av tarmen. Detta löste många hudproblem. Metoden utarbetades av Brian Brooke, England och Rupert Turnbull på Cleveland Clinic i Ohio.

Sedan har kirurgin utvecklats med kontinensbevarande kirurgi. Här är den svenske professorn Nils G. Koch en föregångare (kontinent ileostomi och kontinent urostomi). Professor Kock gjordeocksåbäckenreservoar. Metoden vidareutvecklades senare av två engelska kirurger A. Parks och J. Nichols. Från 1978 används den metoden.

Ovan nämnde Rupert Turnbull var den som insåg behovet av specialistomvårdnadoch startade den första stomiterapeututbildningen (1961). En av studenterna vid kliniken var sjuksköterskan Inger Palselius som blev Sveriges första stomiterapeut. Inger Palselius och professor Leif Hultén startade den första stomiterapeututbildningen i Norden, 1980. Den ges vid Göteborgs universitet.

I samband med en colostomioperation 1824 började man fundera på någon typ av bandagering. Efter olika försök kom patienten fram till att en svamp kunde hålla avföringen tillbaka samtidigt som luften kunde passera. På 1930 och 1940talet startade den första produktionen av stomipåsar. De gjordes av gummi och skulle användas många gånger. Största problemet var gummiallergi. De stomiopererade hade luktproblem och svåra hudskador pga. läckage. Även om opererationen var lyckad hände det ofta att personen hamnade i social isolering.På 1950-talet kom den första plastpåsen. Därefter har utvecklingen gått från zinkhäfta till karaya och numera hydrocoloida plattor. Det har betytt mycket för att förhindra svåra hudskador.

Att eter och kloroformnarkos kom 1846 möjliggjorde förstås stora operationer. Penicillinets upptäckt 1928 var en viktig hjälp inom bukkirurgin.

Källor:

Persson, Berntsson & Carlsson (2008) Stomi- och tarmopererad –ett helhetsperspektiv,Studentlitteratur.

Ramhöj, P, Egerod, I, Taleman, J (2000) Klinisk Sygepleje 2 – Praksis och Udvikling,Akademisk Forlag.

Inger Lauridsen Towestam 2008 / Reviderad 2017 Jeanette Fingren